Den allt viktigare samarbetsuppgiften

Samarbete uppstår inte automatiskt bara för att man möts. Samarbete kräver intellektuell ansträngning, förmåga, erfarenhet och engagemang.

De insikter som vunnits om människan i samhället och erfarenheterna av den nya teknik som vuxit fram har inneburit en revolution i uppfattningen om människan. Dessa har inte gått att förena med de kunskaper som växt fram inom naturvetenskap och teknik. De nya insikterna medför en ständig konfrontation med den argumentation och de resonemang som vanemässigt har förts om samhällsfrågor. De nya insikterna har skapat förvirring och osäkerhet och en ganska omfattande ilska och aggressiv ton i debatten.

I samtalandet, där man har fångats i det gamla språkbruket,  har man fått välja mellan pest och kolera. Antingen att fortsätta i gamla banor, som inte leder till något önskvärt eller på ett förytligat sätt försöka utveckla det nya. Om man anpassar sig till det nya riskerar man att de önskvärda goda resultaten uteblir eftersom kunskaperna om det nya ännu är för grunda.

Ett viktigt skäl till att användningen av den tidigare vetenskapliga eller tekniska logiken inte fungerar är att människan, till skillnad från döda kroppar, deltar i ett samspel (interaktioner) med andra levande varelser. Detta har hon gemensamt med allt levande. Det särpräglade med människan som socialt djur, jämfört med andra levande varelser, är att hon har förmåga att kommunic era med varandra och i denna kommunikation skapa mening med det man bidrar till. Människans interaktioner med varandra blir därför annorlunda än andra levande varelsers samspel.

Vi har funnit att människor ofta uppfattar möten och resonemang om gemensamma angelägenheter som meningslösa och tråkiga trots att de är nödvändiga just för att lösa den uppgift som man gemensamt står inför. Ett vanligt missförstånd är då att samtalen spårar ur för att man inte respekterar varandra tillräckligt mycket, är auktoritär eller är rädd att säga sin mening. Man har därför satsat på att skapa möten i vilka men stärker bekantskaper med varandra i hopp om att detta automatiskt skall leda till samarbete. Det är emellertid oftast tvärtom. Ju mer man lär känna varandra desto mer upptäcker man olikheterna. Utbildning bör därför inte främst fokusera på samtalsteknik och språkanvändning utan istället på försök att gemensamt beskriva de fenomen man behöver belysa.

Svårigheten ligger således inte i att i första hand lära känna varandra och överbrygga olikheter utan att  komma fram till konkreta gemensamma lösningar på de samarbetsfrågor som måste hanteras. I de möten jag medverkat i har jag då kunnat observera att man inte verkar ha förstått och kunnat definiera den samarbetsuppgift som man har anledning att lösa. Ett skäl till att samtalen missar att behandla samarbetsuppgiften är att vårt språkbruk av tradition är inställt på en annan våglängd.  I denna artikel skall jag försöka reda ut varför och på vilket sätt.

Som framgår av bilden som inleder artikeln så måste man, när man argumenterar och analyserar samverkansfrågor skilja på människan som objekt, som utförare och som subjekt. Ett objekt styrs av yttre lagar, en utförare följer givna instruktioner ungefär som en dator medan ett subjekt gör aktiva, fria och medvetna val utifrån hur hon tolkar den situation hon befinner sig i. Subjektet betraktas historiskt ofta med misstänksamhet. Den filosofiska positionen sedan länge har varit att om subjektet utnyttjar sin frihet denna frihet så skulle detta leda till kaos och anarki. Dagens erfarenheter visar på något annat. Det kan bli kaos men samarbetet kan också leda till förvånande och kreativa resultat. Men samarbete uppstår inte automatiskt. Det kräver en gemensam intellektuell ansträngning, erfarenhet och engagemang av deltagarna just för att friheten inte skall resultera i kaos..

Få saker är mer viktiga för en människa än att få sin sociala omvärlds omsorg och erkännande. Om människan förvägras stöd av sin omvärld överlever hon inte. För att på djupet förstå vad strävan till frihet och oberoende betyder måste därför frihetsbegreppet kompletteras med en idé om samarbete och samverkan. Varje konfrontation med andra skapar därför en samarbetsuppgift. Kan denna inte lösas genom  en konstruktiv samverkan med de andra så kan inte heller friheten förverkligas.

Alltså: När någon beklagar sig över bristen på frihet så menar jag därför att detta beror på att man gemensamt inte löst den samarbetsuppgift som alltid uppstår människor emellan. När samarbetsuppgiften inte löses tillfredsställande skapas frustration och en känsla av ofrihet.

Problemet är att samarbetsuppgiften inte enbart löses med empati och medkänsla. Empati och medkänsla är bra men räcker inte. Samarbetsuppgiften kräver att alla berörda också har den kunskap och den förmåga som framgår av den högra delen av bilden. Samarbetsuppgiften kan inte hanteras tillfredsställande om deltagarna enbart fastnar i en vetenskaplig eller teknisk logik. Det krävs också att deltagarna förstår naturen av den samarbetsuppgift som måste lösas. Men uppgiften kan heller inte lösas om vi bara fokuserar på samarbete och gemenskap.

Det är därför enligt min mening viktigt att vi i samhället, bättre än vad vi normalt brukar göra, preciserar och skiljer mellan olika slags kunskap om vi skall kunna förverkliga våra frihetsambitioner. Det är först när man i sitt praktiska värv kan skilja mellan vetenskaplig, teknisk och samarbetskunskap som det är möjligt att finna lösningar som tillfredsställer dem alla. Om de som deltar i det interaktiva skeendet inte förstår skillnaden mellan det ena och andra så blir samtal och analyser om hur man gemensamt kan komma till rätta med samarbetets problematik förvirrande och motsägelsefulla. Detta kan illustreras med följande exempel:

Jag fick i våras förmånen att i Full Bridge Operations Simulator på Chalmers på Lindholmen observera en övning med elever i avgångsklassen. Personer som, liksom jag, är utbildade på tekniska högskolor, tränas genom en sådan simulering och andra övningar in i ett tekniskt språkbruk. Detta språkbruk är både bra och dåligt. Bra därför att de som använder det kan förbättra mänsklighetens levnadsvillkor. Dåligt för att den maskinlogik eleverna tränas in i vidmakthåller ett paradigm och en teknisk mentalitet som försvårar förståelsen för och en bredare diskussion om människan i samhället och samarbetsuppgiften.

Det tekniska språkbruket har i dag blivit så vanligt inom alla områden – även det politiska – att språket genom maskinlogiken närmast blivit ett fängelse snarare än en möjlighet till vidgad medvetenhet och förståelse. Friheten är därför allvarligt hotad.

Alltså:

I Full Bridge Simulator är det möjligt att göra en simulering av de operationer som utförs på riktiga fartyg. En viktig del av värdet med simulatorn är att man kan träna och simulera själva det tekniska handhavandet – men övningarna omfattar också simuleringar av samspelet mellan olika fartyg och samspelet inom och mellan besättningar. Man kan således simulera många fartyg som verkar samtidigt. Man kan simulera manövrering i olika väder och miljöer, inklusive i områden med begränsat utrymme. Man kan illustrera och simulera samarbete mellan människor.

Den simulering, som jag fick observera, syftade till att konkret och praktiskt illustrera en del begrepp och lösningar inom organisationsläran. Dessa fanns angivna i kurslitteraturen. Uppgiften var att tillämpa dem. Detta är förstås en alldeles tillräcklig ambition. I denna del fyllde övningen sin funktion. Jag menar emellertid att simuleringarna skulle kunna ha en betydligt större lärpotential än så. Det är denna potential jag vill illustrera i denna text. Först till själva simuleringen.

Deltagarna delades upp i tre grupper om fyra personer som i var sin simulator manövrerade var sitt fartyg. De fick självständigt organisera och genomföra simulationen. Den första övningen bestod i att deras tre fartyg skulle bogsera pråmar som låg på Helsingfors redd in till hamnen. Uppgiften var att kunna transportera så många ton som möjligt in i hamnen under angiven tidsperiod. Under denna simulering var förutsättningarna stabila.

Under den andra simuleringen infördes olika störmoment som exempelvis att ett passagerarfartyg samtidigt skulle in i hamnen, att ytterligare en bogserbåt visade sig kunna hjälpa till och att tiden för arbetet abrupt måste kortas ned.

Den tredje simuleringen var helt annorlunda och handlade om att studenternas tre båtar under midsommarafton skulle undsätta några nödställda i Stockholms skärgård och att det gällde att så snabbt som möjligt lokalisera dessa och hämta upp dem.

Ett viktigt syfte med simuleringarna är förstås rent tekniskt. Studenterna skall öva sig att manövrera en båt. I detta fall skulle de emellertid också utveckla en förbättrad problemlösningsförmåga för den typ av problem och svårigheter som kan uppstå när flera fartyg och tre olika besättningar gemensamt skall lösa en given uppgift. Simuleringarna omfattar då egentligen två helt olika typer av ”know how”. En teknisk manövreringsuppgift och en samarbetsuppgift.

Som framgår av bilden är detta ”know how” baserat på olika kunskapsteorier. Den för en teknisk högskola mest intressanta handlar om att skapa en tekniskt sett så effektiv och optimal samverkan som möjligt mellan de olika komponenterna i systemet – de tre båtarna. Samma ”know how” som man då lär sig är emellertid inte relevant för samordning av den mänskliga komponenten – det vill säga den samverkan som uppstår mellan studenterna när de försöker lösa uppgiften. För detta krävs en helt annan typ av ”know how”.

Samarbetsuppgiften på en utbildningsinstitution har en unik och egen karaktäristik, som skiljer sig från liknande uppgifter i verkliga livet. Skoluppgiften kräver inte bara att studenterna gemensamt skall klara av att samordna sina insatser för att tillsammans uppnå den mest optimala lösningen. Det räcker inte att man – en eller flera i gruppen – löser själva ”problemet”. Det krävs också att varje deltagande elev genom samarbetet får insikter genom övningen, som är av värde för denne i dennes senare yrkesutövning.

Samarbetsuppgiften är därför, även om den tekniska uppgiften är konstant och kan läras av alla, ständigt ny i varje simulering då studenterna var för sig har olika förutsättningar för att tillägna sig kunskaper och medverka i samarbetet. För den tekniska uppgiften kan det i princip finnas ett givet och generellt svar på hur den skall utföras medan samarbetsuppgiften inte kan ha det. Samarbetsuppgiften är unik och måste hanteras på sitt speciella sätt i varje kursgrupp. Detta gäller naturligtvis även i verkligheten när man i en verksamhet får in en ny medarbetare i laget.

Det första simuleringsfallet är ur teknisk synpunkt ett strukturellt enkelt system. Vet man alla förutsättningarna är samordningsstrategin given. Samarbetsuppgiften är begränsad och närmast instrumentell. Hur man bör se på problemet och hur man då kan göra framgår av kursboken. Denna kunskap kan man tillägna sig genom instruktion.

Det andra simuleringsfallet är tekniskt sett ett strukturellt komplext system utan en på förhand given lösning. Arbetssättet i denna situation måste vara att pröva sig fram och löpande anpassa insatserna till de erfarenheter man gör av de störningar man möter. Detta är en mer avancerad samarbetsuppgift. Den kräver att alla deltagarna aktivt bidrar till att analysera och kommentera skeendet utifrån sina respektive perspektiv. Uppgiften kräver en operativ kommunikation.

Det tredje simuleringsfallet har en helt annan karaktär. Deltagarna/eleverna måste då överge sin tekniska inriktning och istället fokusera på att gemensamt försöka förstå ett mänskligt skapat fenomen – det vill säga att försöka begripa sig på vad som hänt de personer, som nu är nödställda och var man således bäst skall söka efter dem. Det finns inget facit. Simuleringen är, vid sidan om själva sökandet, en enda stor samarbetsuppgift.

När studenterna sätts i respektive simuleringsövning måste de således gemensamt inte bara upptäcka den bästa tekniska metoden. De måste också kunna skilja mellan tre helt olika former av kunskapsgenerering och kunskapstillämpning. De är tvungna att tillsammans, och med utgångspunkt från egna erfarenheter, givna fakta och insikter, utforska situationen för att gemensamt finna det bästa sättet att hantera de olika uppgiftstyperna.

Exemplet illustrerar också att de praktiker – ”knowing how” – som behövs för utforskandet och lösandet av samarbetsuppgiften till sin natur skiljer sig från den typ av praktiker, som är vanliga både inom naturvetenskapen och teknikvetenskapen. Frihetskravet tillfredsställs först om alla har ett sådant ”know how” att de kan delta i lösandet av samarbetsuppgiften.

Samarbete uppstår således inte automatiskt bara för att man möts. Samarbete kräver en intellektuell ansträngning, förmåga, erfarenhet och engagemang. Har deltagarna en bristande förståelse för samarbetsuppgiftens natur är det lätt att återfalla i arbetssätt där någon tar befälet, där man hamnar i konflikter eller där skeendet karaktäriseras av stagnation och passivitet.

Referenser

En djupgående analys av nätverkandets nya potentialer som är särskilt gynsamma i små lokala ekonomier framgår av rapporten

Wennberg B-Å, Hane M (1998): från Järnverk till Nätverk. Abonnemangsrapport 63: Samarbetadynamik AB.

Rapporten kan laddas ner här: http://www.kunskapsabonnemanget,se/Filerpdf/Rapporterpdf/R63x.pdf

Kunskapsteoretiska överväganden har jag bland annat hämtat från Sverker Lundin. Dessa visar att vårt språkbruk numera i första hand är influerat av en teknisk och mekanistisk tankestil. Det är viktigt att bryta denna blockering. Se.

Lundin Sverker: Teknisk kunskap.

Behovet av självständig koordinering mellan medarbetare för lösandet av uppgiften växte fram som ett resultat av arbetet med sociotekniska system (STS) som beskrivs här:

http://www.samarbetsdynamik.se/images/dokument/Applying-Principles-of-Sociotechnical-Systems-onto-Working-Environment-Research-Thomassen-et-al.pdf

Begreppet integritet har presenterats av ole Jacob Thomassen i

http://www.samarbetsdynamik.se/images/dokument/Exploring-the-Concept-of-Integrity—Toward-a-Craft-Inspired-Interpretation-by-Thomassen-et-al.pdf

 

image_pdfPDF -generering fungerar inte för tillfälletimage_printUtskrift är däremot ok
Om admin 20 Artiklar
Bengt-Åke Wennberg Organisationskonsult och utforskare av fenomenen organisering och samverkan sedan 1963. Grundare av företaget Samarbetsdynamik AB

Kommentera gärna denna artikel

Skriv en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.