Välståndet skapas i den lokala ekonomin

Hushållning och inte expansion är grunden. Den lokala ekonomin kan därvid jämföras med en allmänning

Allt fler författare ondgör sig i dag över det som de kallar faktaresistens. Det vill säga att debattörer och andra i allt högre grad verkar vara fast i sina egna föreställningar, försvarar dessa och negligerar sådant som talar emot dem. Nu är detta inget onaturligt. Det får nästan sägas vara en del av det sociala livets natur och har funnits så länge vi kan se tillbaka i tiden.

Detta innebär i vår tid att människor i gemen identifierar sig med de ekonomiska resonemang som förs. Dessa publikt påbjudna föreställningar påverkar samtalen om den gemensamma lokala ekonomin. Detta, om resonemangen bygger på olämpliga utgångspunkter,  kan ha allvarliga praktiska konsekvenser. Om man, så som den neoklassiska nationalekonomin gör, beskriver människan som en varelse som agerar efter egennytta och som tar för sig så mycket man kan, så finns det därför en stor risk att man i samtalen legaliserar och heroiserar denna typ av beteende.

Detta skadar samarbetet. Men låsningen i dessa föreställningar gör att allt fler ser just detta beteende som önskvärt och riktigt – även om man innerst inne skulle känna att det inte är alldeles rätt. Det blir då också svårt att vara annorlunda. Bryter man mot mönstret upplever man sig som udda. Det är svårt att argumentera för något annat. Samtalet fastnar i redan kända cirklar. Vill man få i gång en produktiv lokal ekonomi måste därför sådana olämpliga språkbruk ändras. Hur det skall gå till, när faktaresistensen är så stor som den är, är en annan fråga som vi inte behöver behandla just nu.

Att språkbruket måste ändras har Bo Rothstein, professor vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs Universitet upptäckt. Han beskriver utifrån sin upptäckt av ofullständigheten i dagens resonemang hur den neoklassiska nationalekonomins grundantaganden om människan leder till en social fälla. Denna medför i sin tur att alla omedvetet och rutinmässigt medverkar till att skapa något som Rothstein kallar allmänningens tragedi. I detta fall är allmänningens tragedi liktydigt med att glesbygden utarmas. Så länge alla ”köper” och använder sig av vissa olämpliga grundantaganden och ständigt refererar till dem i sin argumentation så kan samspelsformerna inte ändras.

Så här formulerar Rothstein problematiken:

Vi tänker oss en situation där det som skall åstadkommas kräver ett omfattande samarbete av människor eller av organisationer. Det kan gälla allt från att bidra till landets försvar, ställa upp och städa i det kooperativa daghemmet, eller att hålla lönebildningen under kontroll eller att inte förstöra gemensamma naturresurser. Således

  1. Situationen är sådan att ”alla” vinner på att ”alla” väljer att samarbeta.
  2. Men om man inte litar på att ”de andra” samarbetar är det meningslöst att själv välja att samarbeta eftersom det som skall åstadkommas kräver att åtminstone de flesta andra också samarbetar.
  3. Det betyder att det kan vara rationellt och socialt acceptabelt att inte samarbeta om man inte litar på att ”de andra” också samarbetar.
  4. Slutsats – ett effektivt samarbete för gemensamma ändamål kan bara uppstå om man litar på att ”de andra” väljer att samarbeta.
  5. Utan denna tillit slår den sociala fällan obönhörligen igen, dvs. vi hamnar i en situation där ”alla” får det sämre, trots att ”alla” inser att man skulle tjäna på att välja att samarbeta.

För att undvika den sociala fällan bör de som verkar i den lokala ekonomin överge den normbildning som skapats av den neoklassiska nationalekonomin. Man måste, samtidigt som man hävdar sin integritet och sina egna rättigheter som människa, lita på att de andra ställer upp, gör sin del av arbetet och tar sitt ansvar för helheten. Detta är en solidaritetsakt som vi av erfarenhet vet kan växa fram – framför allt i små lokala ekonomier (det är mycket svårare att få den att fungera i de stora). På denna webbsida finner ni många exempel där man lyckats.

Att man i en lokal ekonomi kan ta sig ur den sociala fällan är därför ingen utopi. Det är en väl beprövad möjlighet. Den har också studerats systematiskt och vetenskapligt. Den har exempelvis  beskrivits av 2009 års nobelpristagare Elinor Ostrom. Så här skriver Bo Rothstein om henne:

”Elinor Ostroms forskning visar att det i många olika typer av lokalsamhällen på många platser på jorden finns av brukarna lokalt skapade institutioner för skötsel och nyttjande av gemensamma resurser som fungerar. I något fall kunde hon dokumentera att man lyckats vidmakthålla resursen ifråga över flera århundraden genom en och samma typ av lokal reglering. Hennes forskning har försökt besvara hur det kunnat komma sig att något som teoretiskt ansågs omöjligt i själva verket i många sammanhang visade sig vara praktiskt genomförbart?

Bland annat har hon funnit att det är betydelsefullt att de som påverkas av reglerna för resursuttag och skötsel av resursen ifråga givits möjlighet att delta i besluten om både reglernas utformning och om hur regeländringar skulle ske. Till detta kom att brukarna också hade inflytande över hur regeltillämpningen sköttes och hur överträdelser skulle hanteras.”

Detta var en central upptäckt eftersom den allmänna meningen ofta är, att bara om resursen ifråga regleras av en central myndighet över vilken brukarna saknar inflytande, skulle den kollektiva resursen ifråga kunna bevaras. Erfarenheten har emellertid visat motsatsen. System som styrs utifrån och uppifrån perverteras snabbt. Kort sammanfattat kan man säga att Ostrom visade på att lokal demokrati var bättre för att skapa långsiktigt hållbara lösningar på en lokal ekonomis problem än en central icke-demokratisk reglering och övervakning. Detta är också värt att reflektera över även när det gäller samarbetet i det egna företaget.

En annan intressant observation av Ostroms är att människors handlande i en mikroskala inte alls tycks handla om behovstillfredsställelse och egennytta så som den klassiska nationalekonomin föreställer sig. Den viktigaste drivkraften består istället i att bevara sin självkänsla och sin identitet i det lokala sociala sammanhanget.

Självkänslan och identiteten upprätthålls agenom det sätt som man samtalar om det man behöver göra gemensamt. Man kan därvid höra skillnad på två typer av kommunikativa mönster. Det mönster som uppstår när man föreställer sig att skeendet skall styras av en central myndighet eller av en överordnad plan kan kallas regulativt. Ett sådant språkbruk ”till-ingen-gör” individen och hotar integriteten. Det språkliga mönster som uppstår när samarbetet fungerar bra kan stället kallas operativt. Det bekräftar individen och ger denne självkänsla. Grunden för denna typ av operativ kommunikation är att den bygger på och refererar till var och ens egna och personliga överväganden i situationen – inte på övergripande generella regler och instruktioner som man tror skall gälla överallt och alltid.

Referenser

Ingelstam L (2015): Ekonomi och gemenskap. http://lars.ingelstam.se/wp-content/uploads/2015/05/Ekonomi-och-gemenskap.pdf

Rothstein B (2015): De samhälleliga institutionernas kvalitet. Malmö: Riksbankens Jubileums Fonds Skriftserie 4.

Rothstein B (2009): Reflektioner angående ekonomipriset till Elinor Ostrom. Ekonomistas. https://ekonomistas.se/2009/10/19/bo-rothstein-reflektioner-angaende-ekonomipriset-till-elinor-ostrom/

Rothstein B (2003): Sociala fällor och tillitens problem. Lund: Studentlitteratur. Ett utdrag finns som pdf här

image_pdfPDF -generering fungerar inte för tillfälletimage_printUtskrift är däremot ok
Om admin 20 Artiklar
Bengt-Åke Wennberg Organisationskonsult och utforskare av fenomenen organisering och samverkan sedan 1963. Grundare av företaget Samarbetsdynamik AB

Kommentera gärna denna artikel

Skriv en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.