Redovisning av det utforskande samtalet den 6 oktober 2017 om utmaningarna att skapa enkla vägar till jobb i dagens arbetsliv.

En aktivitet inom ramen för projektet Toppa Laget

Toppa Laget är ett samarbetsprojekt mellan Degerfors kommun och Degerfors IF. Syftet är att pröva i vad mån nätverket av sponsorer runt fotbollen kan fungera som den kontaktyta mellan näringsliv och arbetssökande som idag ofta saknas för personer som av olika skäl har svårt att ta sig en plats i arbetslivet. Projektet finansieras av Tillväxtverket inom ramen för utlysningen ”Modeller för enklare vägar till jobb”. På grund av frågans aktualitet och dignitet i alla delar av samhället har Tillväxtverket pressat tidsramarna. Projektet startade 1 juni och skall vara redovisat 30 november.

Samarbetsdynamik AB har fått uppdraget att utifrån sina erfarenheter teckna en för frågeställningen ”enkla vägar till jobb” relevant och trovärdig bild av arbetslivets utveckling fram till nu. En bild som i bästa fall kan förklara de svårigheter man möter i projektet och samtidigt belysa aspekter som möjligen inte beaktats tillräckligt av i sammanhanget berörda aktörer.

Detta avgränsade delprojekt har självfallet en ändå snävare tidsram. Projektet påbörjades 15 juli och skall avrapporteras 10 november.

Projektet är trots allt möjligt därför att Samarbetsdynamik AB har tillgång till ett sedan länge etablerat nätverk av personer, som tillsammans kan bidra med erfarenheter samt resonemang och fakta från böcker de redan läst inom många av de kunskapsfält, som en relevant beskrivning av villkoren i dagens arbetsliv vilar på.

Föreningen Apertum – en ideell förening med syftet att stödja och genomföra undersökande samtal om arbetsliv och samhälle – utgör en betydelsefull del av detta nätverk.

Sammanlagt arton personer ur nätverket har arbetet med frågan under veckan. Arbetsformen har medgett att man kunnat delta en eller flera dagar och att samtalet fortsätter trots att vissa lämnar och nya personer ansluter. Eftermiddagen den 6e oktober utvidgades gruppen med ett 10-tal personer från det lokala arbetslivet i Degerfors.

Här följer en sammanfattning av det samtal som avslutade workshop-veckan – inklusive de inspel från tidigare samtal i veckan som då gjordes.

 

Presentation och samtal den 6 oktober i C-salen, Folkets Hus

Vårt uppdrag är att göra ett kunskapsunderlag för projektets och kommunens framtida arbete; ett underlag som gör det möjligt att medverka till att arbetsmarknaden vidgas så att också personer som i dag befinner sig långt från arbetsmarknaden kan ta sig en plats.

Situationer varierar och alla människor är olika. Ett bra underlag har funktionen att det är till nytta för just den person som ställer sig frågan. Därför är svaren på generella frågor av typen ”varför är det svårare än vi trodde?” inte möjliga att ta fram och är inte heller hjälpsamma. Ju fler olika personer och befattningshavare som i en given situation kan ha nytta av ett underlag desto bättre. Så bred nytta som möjligt är alltså vår ambition.

I alla lägen där man behöver hjälpas åt för att det skall bli en bra aktivitet (verksamhet, samtal, fotbollsmatch etc.) behöver man berätta för varandra hur man uppfattar situationen. Då kan var och en ta med det i sina egna överväganden inför sitt eget agerande. Då kan man dessutom gemensamt analysera hur saker och ting hänger samman – utnyttja hur det ser ut ur olika perspektiv – och tillsammans dra slutsatser, både om vad som är möjligt att åstadkomma om man ser det som man ser det, och vad som då är rimligt att göra. Då förenklas valet av hur man själv skall handla.

Var och en vet därmed också lite bättre varför man väljer att göra som man gör – och kan stå till svars för sitt val inför dem som tycker att man skulle ha handlat annorlunda.

Allt det vi tänker på när vi hänvisar till sådant som arbetsliv, samhällsutveckling och självbild hänger på ett eller annat sätt ihop. Och vad som påverkar vad, i detta komplexa system är inte alls särskilt entydigt. Samhällsutvecklingen i stort ställer krav på hur arbetslivet bör utformas för att de som bildar samhället skall klara uppdagade utmaningar. Arbetslivets aktörer svarar an till samhällsförändringen genom att anpassa sig till de nya yttre kraven – och samtidigt utnyttja de möjligheter som visat sig.

Men varje anpassning till nya villkor kan bara fungera om de personer som skapar verksamheten ställer upp på att delta i just den arbetsform som skapas och dessutom har en självbild som motsvarar … osv. , osv. Den bild, som arbetslivet formulerar som önskvärd för dem som skall medverka i det, påverkar således både skolans och universiteten kursplaner och den enskildes bild av vilken person det är viktigt att försöka bli.

De flesta samhällsanalytiker är överens om att utvecklingen går allt snabbare. Vi lever i ett samhälle där det som var klokt att göra i går allt snabbare blir förlegat. Och det som var totalt omöjligt att göra i går är plötsligt ett självklart måste i dag. Utbildningar blir i flera fall förlegade redan innan eleverna fått sin examen. Dessa nya förhållanden måste människorna i dagens samhälle anpassa sig till. Därför blir många beprövade lösningar – kanske inte alltid helt fel – men i varje fall allt för långsamma.

Tidigare tänkte man sig att det som skulle göras på en arbetsplats kunde bestämmas av en verksamhetsarkitekt. Görandet delades då upp i större eller mindre bitar. För varje del i flödet anställdes en lämplig utförare. Var man på rätt plats.

Att göra ett bra jobb var att göra precis det som föreskrivits. Allt annat ställde till problem i maskineriet. En bra organisationsplan innebar att kontaktytorna och de möjliga friktionerna mellan enheterna var så små som möjligt.

Störningar på ett ställe skulle helst inte påverka övriga delar. I ett allt snabbare föränderligt samhälle blir ett sådant organiserande inte tillräckligt flexibelt. Anpassningen till ständigt nya omständigheter blir på tok för långsam.

Därmed föds tanken att betrakta arbetslivet som ett dynamiskt socialt system. Från att tidigare ha försökt begränsa det inflytande som människorna har i verksamheten – så bejakar man då den potential varje människa har att löpande anpassa sin medverkan så bra som möjligt till det som måste bli ett så lyckat resultat som möjligt ­– trots den ständiga förändringen.

Detta steg i organiserandets historia har ibland formulerats som en demokratisering. Kanske för att det sammanföll i tiden med reformer som MBL, löntagarfonder osv. Övergången till att utgå från att en verksamhet uppstår i och genom ett socialt dynamiskt system ändrar emellertid inget vad gäller ägarförhållanden eller arbetsrättsliga villkor.

Däremot blir det nödvändigt att beakta förhållandet att det är människor av kött och blod som var för sig skall välja att medverka konstruktivt till det som skall göras. Därmed ändras det mesta. Inte minst hur avtalet mellan aktörerna kan utformas. Och vilket språkbruk som är kongruent med utgångspunkten ”socialt dynamiskt system”. Aktörerna i arbetslivet möter därmed nya och helt annorlunda utmaningar än tidigare generationer.

Om man utgår från att verksamhet är något som formas genom vad aktörerna väljer att göra så blir det således mycket annorlunda utmaningar, svårigheter och frågeställningar som måste beaktas i diskussionerna. Det kan då till exempel handla om vad som:

  • blir klokt agerande inom de ramar som finns
  • är lämpliga stödsystem för att undvika kaos och möjliggöra stabilitet
  • kännetecknar konstruktiva och långsiktiga avtal och kontrakt med varandra, med kunder och med leverantörer
  • behöver utredas för att vi var och en skall kunna stå till svars för vårt agerande.

Genom försöken att komma till rätta med dessa frågor förändras villkoren i arbetslivet. De nya krav som då ställs, medför att individen i allt högre grad måste se sig själv som ett subjekt.

Detta återspeglas i samhällsdebatten och i föräldrarnas attityder till sina barn.

En relativt stabil kunskap, som varit känd sedan länge. och som de flesta människor känner igen sig i, formulerar vad det innebär att se sig som subjekt.

En god psykosocial arbetsmiljö har alltid – åtminstone ända sedan begreppet dök upp i början på 1970-talet – handlat om att försöka tillfredsställa vidstående allmänmänskliga villkor.

I ett arbetsliv, där man ger människorna rollen att bara göra det man förelagts och överlåta hela ansvaret för resultatet till den som tagit på sig att konstruera maskineriet, så är det mindre kritiskt för själva produktionsprocessen om man våldför sig på vidstående principer.

I en verksamhet som, i motsats till detta, skapas, och som måste skapas, genom att de berörda människorna väljer att agera konstruktivt, blir det angeläget för alla inblandade att löpande och i varje läge väga in dessa allmänmänskliga fakta.

Vidstående bild visar några exempel på vanliga resonemang på en arbetsplats där man på samtalen och samtalstonen kan höra att medarbetare och ledning utgår från en dynamisk systemsyn – snarare än från idén att arbetsupp­giften tilldelas en visserligen skicklig men utbytbar utförare, som i gengäld kräver att bli omhändertagen och försörjd.

Som underlag för samtalen om den aktuella problematiken har vi sammanställt 6 berättelser från arbetsplatser där Samarbets-dynamik AB haft rollen av följeforskare eller utvärderare.

Exemplen är valda för att de som där och då arbetade på dessa arbetsplatser brottades med problem, som liknar de som nu är aktuella i arbetslivet. Vi tycker att exemplen visar att man trots svårigheterna konse­kvent har tagit hänsyn både till de allmän-mänskliga princi­perna och till de systemteoretiska villkoren.

Exemplen visar också att de interventioner och åtgärder som i dessa situationer växte fram som relevanta för att komma till rätta med de svårigheter man brottades med inte alls blir av samma slag, som de som normalt rekom­menderas.

Förhoppningen är att dessa sex exempel tillsammans kan konkretisera vad en system­teoretisk utgångspunkt innebär i praktiken – och samtidigt rikta uppmärksamheten på tidigare oprövade vägar att komma till rätta med olika verksamhets- problem.

De visar visserligen kanske inga lätta vägar – men pekar absolut på vägar som faktiskt leder till de uppsatta målen – och som möjligen också kan innebära ett arbetsliv där även de som idag befinner sig långt från arbetsmark­naden lättare kan ta sig en plats.

Efter denna introduktion till eftermiddagens möte vidgades samtalet och ett antal frågor och tveksam­heter formulerades.

Under en work-shop om 2 timmar en fredagsefter­middag hinner självklart inte sådana frågor och tveksamheter utforskas annat än ganska ytligt.

Samtalsaktiviteten som sådan är emellertid av största betydelse för att vi skall kunna se i vad mån de antaganden om verklighetens komplexitet, som vårt förberedda inspel bygger på, har relevans eller om det måste revideras när det möter den faktiska vardagen i en ort ”typ Degerfors”. Samtalet är således ytterligare ett led i den forskning för och med de berörda som vi strävar efter.

Den inledande kommentaren – hur styr man ett dynamiskt system? – visar direkt på en stor svårighet i dagens arbetsliv. Det språk vi har när vi skall tala om dagens verksamheter – oberoende om vi talar om mikroföretag eller stora koncerner – utvecklades under en tid när bilden av verksamheten som en teknisk konstruktion var den enda som tillämpades. Det fanns, även då, svåra problem som måste lösas – människor trivdes inte alltid, många var ofta sjukskrivna, företag tjänade inte tillräckligt med pengar för att överleva etc. ­De lösningar som då kunde övervägas var emellertid lätta att kommunicera. Lösningarna var prövade och begripliga för alla.

I dagens arbetsliv förekommer en blandning av de två bilderna – dvs. vi pratar om verksamheten både i termer av en konstruktion och i termer av ett dynamiskt socialt system. I den mån man vill utnyttja systemtänkandets potentialer så blir det nödvändigt att tänka igenom hur språket styr. Vad får människorna i systemet för roll när man säger vad man säger och vad väljer de då att göra? Människor som hör att de måste styras tappar initiativförmågan. Problemformuleringen behöver alltså i många fall omformuleras. Därtill kommer många ”nya” frågeställningar.

Vad kan man säga att man behöver göra med sociala system så att de inte löper amok utan ständigt förnyar sig i en för systemet gynnsam riktning?

Vem i systemet kan åta sig den funktionen?

Vilka skyldigheter mot varandra behöver formuleras?

Vilka möjligheter visar sig om man tänker i termer av ett socialt system?

Vilka annorlunda lösningar måste övervägas?

Kommer lösningar som fungerade väl inom ramen för tankefiguren ”kuggar i ett maskineri”, ”rutor i en konstruktion”, att fungera även nu – eller bygger vi in motriktande krafter för den önskade samhällsutvecklingen?

Går det att kombinera de två tankefigurerna eller får lösningar enligt maskinerimetaforen en kraftigt motverkande inverkan på den utveckling man vill stödja?

Kan ”artificiellt” skapade behov och skapade sysselsättningar någonsin skapa den självbild som eftersträvas och det lärande som behövs?

Vilken typ av support från samhällets aktörer behöver en liten arbetsplats som vill expandera – om man ser verksamheten i systemtermer?

Är problemet bara företagens eller måste många fler fundera på hur just deras bidrag måste se ut?

Avslutningsvis cirklade samtalet kring den kommunikativa förmåga, som dagens arbetsliv kräver. Och kring insikten att denna förmåga måste tränas upp ”i jobbet på jobbet”. Annars blir den inte tillräckligt inriktad på det man måste kunna prata om med sina kolleger i verksamheten.

Modern pedagogisk forskning talar för att det inte går att lära sig det man måste kunna bara genom att gå på kurs – i varje fall utvecklas den kommunikativa förmågan inte tillräckligt snabbt om den sker separerat från den situation och i den grupp där den skall tillämpas.

Men vilka resurser och samarbetsformer från ”det allmänna” behöver då erbjudas den lilla arbetsplatsen för att underlätta framväxten av denna kommunikativa förmåga?

Och då var det dags för avslutning och kaffe.

Samtalet med oss kan emellertid lätt fortsätta på denna hemsida. I första hand till och med 9 november – kunskapsunderlaget skall levereras till uppdragsgivaren Fredrik Rakar den 10 november.

Sedan får vi helt enkelt se vad var och en anser verkar klokt att göra med anledning av materialet och vilka framtider man då ser som möjliga. Evolutionär planering alltså.

En layoutad text kan laddas ner här

image_pdfPDF -generering fungerar inte för tillfälletimage_printUtskrift är däremot ok
Om Monica Hane 18 Artiklar
Monica är delägare i Samarbetsdynamik, är docent i tillämpad psykologi och har arbetat med samarbets- och psykosociala frågor sedan 1970.

Kommentera gärna denna artikel

Skriv en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.