Öppet Hus om flyktiga mikrosystem

Under 2018, den 14: i varje månad utom juni, juli och augusti, kommer Öppet Hus hos Samarbetsdynamik i Ölsdalen i Degerfors att handla om någon aspekt av att verksamheter och samhälle kan ses som ett antal flyktiga och löst kopplade mikrosystem.


Att navigera i komplexitet

När man tillsammans i sitt mikrosystem möter komplexa kontexter är det lika viktigt att veta var man inte är som var man är. Det är lika viktigt att veta vad man inte skall sträva efter som att veta vad som är möjligt att uppnå. I en ständigt föränderlig värld går det inte att en gång för alla staka ut kursen. Alla kan inte vara eniga om den ”enkla” lösningen. Vad man söker efter är något som är förenligt. Detta ”förenliga” kan beskrivas som något dit man inte bör sträva eller använda resurser på.

Det är heller inte möjligt för en enskild aktör att på ett tillräckligt grundligt sätt greppa hela situationen. Varje handling och åtgärd har två syften. Både att påverka situationen men också att utforska den för att öka den kollektiva kompetensen. Man måste således ha två tankar i huvudet samtidigt. Man måste gemensamt förstå vad som händer i det som pågår. Först då är det möjligt att gemensamt förändra olämpliga samverkansmönster och finna fram till mera säkra och möjliga.

Den mentala modell som tidigare varit självklar är att man skall sträva mot att finna den ”bästa” lösningen och staka ut den ”rätta” kursen. I dagens moderna och snabbrörliga värld kommer varje sådan lösning att snabbt bli irrelevant. Ett rimligare arbetssätt är att skapa det som vi kallat ett möjlighetsfält. Ett möjlighetsfält är en integrering av alla berörda aktörers kunskaper om den aktuella situationens gränser och risker. Integreringen är då inte ett försök att finna ”sanningen” om vad som skall göras. Den är ett försök att finna det fält som rymmer möjliga vägar framåt.

 


Behovet av medskaparvärden

Reform-strategin lurar oss att tro att samhället byggs upp av mer eller mindre permanenta institutioner som vidmakthålls av politiska beslut eller som är beständiga på grund av äganderätten. Ser man emellertid samhälle och organisationer som en mängd flyktiga mikrosystem som formas av självständiga aktörer så framträder det en helt annan bild.

Samhället kan då också beskrivas som ett hav av aktörer – som vi som medborgare rör oss igenom och som hjälper oss att fullfölja våra mål och önskemål. Eftersom mikrosystemen karaktäriseras genom sin kollektiva intelligens så kan man betrakta samhället (”Havet”) som ett levande väsen som på ett intelligent sätt hjälper oss att skapa livskvalitet eller som hindrar oss. Den kollektiva intelligensen i samhället har därför ett ekonomiskt värde. Vi har tills vidare kallat detta värde för medskaparvärdet.

Medskaparvärdet uppstår genom att jag som kund och medborgare med hjälp av andra aktörer i de olika mikrosystemen skapar det värde som just jag behöver just när jag behöver det. Medskaparvärdet är ett slags bruksvärde. Men det är inte det bruksvärde som uppstår när jag använder en produkt eller en service. Det är det brukar-värde som uppstår när de aktörer som finns i mikrosystemen samarbetar med mig så att jag ges möjlighet att bättre utföra det jag själv behöver utföra.

Medskaparvärden behöver genereras både internt mellan medarbetare i en verksamhet, mellan verksamheter och deras kunder, mellan samhällsinstitutioner och allmänhet och mellan politiker och medborgare. Bristen på kollektiv intelligens och därmed också på medskaparvärden är ett sätt att förklara varför välfärden inte når upp till vad vi skulle kunna förvänta oss av samhället.

 


Kraven på tillit i dagens arbetsliv

David Snowden[1] illustrerar i sin artikel i Harward Business Review vad som händer om aktörerna misslyckas med att förstå komplexitetens väsen. Det kan enligt Snowden, i den förvirring som uppstår i gränsövergångarna från enkel och komplicerad till komplex, kännas frestande att med kraft försöka begränsa olika ”sidosprång” och missnöjesyttringar. Särskilt om man tror att man har den ”rätta” modellen. Med bestämmelser och korrigeringar gör man situationen än mer komplex. ”Övertalningsåtgärder” under en kortare tid kan också möjligen skapa visst lugn och stabilitet.

Den sociala accelerationen kommer emellertid att hinna fatt systemet. Det kaos som då uppkommer blir en obehaglig överraskning. Historiskt kan vi finna många sådana perioder av kaos och omställning innan en radikal omställning blir nödvändig.[2]

För att förstå vad som händer när gränserna passeras, måste vi gå på djupet med tillitens väsen.[3] Både tillit och misstillit bygger på två fenomen; igenkänning och förväntan. Känner vi igen mönstret, och om vi kan förvänta oss handlingar i linje med detta, känner vi oss beredda. Är det ett positivt och vänligt mönster så kan vi välja att samarbeta. Tycker vi oss känna igen ett bedrägligt och farligt mönster så skyddar vi oss eller motverkar det aktivt. I dagens arbetsliv uppstår ett tredje alternativ – nämligen att man varken känner igen det ena eller andra och att man därför riskerar att bli offer för sin okunnighet. Otryggheten ökar.

I vår tid är otryggheten därför inte enbart ett individuellt problem. Den samverkan som skapats av de andra kan försvåra den förståelse för skeendet som en aktör behöver för att agera klokt. Aktörerna uppfattar då varandra som opålitliga vilket skapar otrygghet.

Regeringen har under flera år uppmärksammat att det finns ett stort problem med tilliten till och förtroendet för de offentliga förvaltningarna. Den har därför tillsatt två delegationer för att belysa denna fråga.

Den första – värdegrundsdelegationen – fastnade vid att det var viktigt för alla förvaltningar att ansluta sig till den juridiskt rättsliga grunden för sina verksamheter för att uppnå tillit. Den andra – tillitsdelegationen – valde att i sina delrapporter understryka att förvaltningarna måste upplevas producera ”nytta” för medborgarna och pekade på betydelsen av brukarfokus och delaktighet. Båda använder sig av reform-strategin och bygger sina rekommendationer på ”modeller”. Båda utgår från ett vertikalt förhållande. Det vill säga att man skall ha tillit till de som bestämmer.

Ett alternativ som vi förordar i rapporten är att fokusera mer på den tillit som kan växa fram i ett horisontellt och jämställt förhållande, människor emellan. Denna tillit uppkommer om man gemensamt lyckas hantera en svår situation eller lösa ett problem. När det händer ökas den kollektiva intelligensen. En förutsättning för att ett sådant samarbete skall uppstå och lyckas är att man gemensamt förmår att hedra den kunskap som finns om hur det är att vara människa.  Flera exempel i vår rapport illustrerar den allmänmänskliga dimension man då måste ta hänsyn till.

[1] Snowden D, Boone M (2007): A Leaders´s Framework for Decision Making. Harvard Business Review. https://hbr.org/2007/11.

[2] Dessa perioder har kallats sökperioder. En sökperiod är den tid under vilken det gamla tankemönstret konfronteras och det nya slutligen växer fram. De ”svenska” sökperioderna har illustrerats i Engellau P (1987): På spaning efter Moder Sveas själ. Stockholm: Timbro.

[3] Se Ramírez JL (2001): Den mänskliga existensens grund – en undersökning om tillitens fenomenologi. I Aronsson G (2001): Tillitens ansikten. Lund: Studentlitteratur AB.

 


Reform-strategins dilemma

Tron på att det alltid finns övergripande lösningar som skulle kunna fungera är en konsekvens av det tankemönster – det paradigm – som växt fram under den industriella epoken.

Tankemönstret i vilket individen styrts av krafter utanför denne har en lång historia. Fram till nutid har den enskilda människans egna initiativ haft ganska liten betydelse i förhållande till kollektiven. Istället har det handlat om familjen, gruppen, klanen, rollen, platsen i samhället och samhällets förväntningar.  Därför är det nästan som att svära i kyrkan att hävda att samhället måste ses som ett antal mikrosystem och ett nätverk av självständigt handlande subjekt, där var och en individ har egna unika mål och värderingar.

Någon sammanhållande plan eller ideologi för alla dessa olika individer och grupper kan inte skapas. En sådan för alla gemensam ideologi eller samhällssyn är inte realistisk. Därför måste det gamla paradigmet revideras. Nya kunskaper som i stället utgår från samspelets komplexitet måste genereras.

Den ökande självständigheten gör att samtal och utredningar blir förvirrande om man i dagens arbetsliv fortsätter att använda den gamla industrialismens tankemönster. De slutsatser man drar om vad som kan fungera och vad som inte kan fungera blir orealistiska. En direkt följd av reform-strategin är att analysen av situationen och kontexten begränsas till att fastställa om det är fel på modellen eller på de aktörer som av olika skäl inte förmår följa den. De ideologier och modeller som förs fram kan naturligtvis vara både insiktsfulla och välgrundade. De är emellertid alltid förenklingar och approximationer av den verklighet som varje aktör möter och som är mycket mer komplex än debattörerna vill erkänna.

Om kartan och terrängen inte stämmer överens försöker man i detta fall ändra på terrängen. När det inte fungerar som tänkt så försöker man tvinga, muta eller övertyga de aktörer som är berörda. Dilemmat är då att sådana åtgärder minskar den kollektiva intelligensen och begränsar den frihet som är nödvändig för att lösa komplexa problem och gör därmed situationen värre. Den kritiska frågan är istället vilka interventioner som kan göras för att bidra till en ökad kollektiv intelligens.

 


Komplexitetens natur

I en komplex kontext är det inte möjligt att förutse ett bestämt utfall av de åtgärder man vidtar. Ett system blir komplext när många påverkande element, som kan agera slumpmässigt, är tätt länkade till varandra. De påverkar då varandra på ett oförutsägbart sätt och utfallet blir obestämt. Komplexitet är således kopplat till en stor inre variation.

När systemet består av mänskliga individer så kan denna inre variation både vara en nackdel och en fördel. Om det inte går att förutse individernas agerande blir utfallet obestämbart. Om emellertid den yttre kontexten är komplex och svårbestämbar så blir den inre flexibiliteten en fördel eftersom de aktuella aktörerna genom sin samverkan då kan finna intelligenta sätt att hantera den.

Dagens medarbetare måste på grund av vår tids sociala acceleration se sig som personligen ansvariga för sitt eget liv på ett sätt som människan inte tidigare gjort i historien. Dagens människa behöver aktivt kunna forma sin egen värld och känna stolthet över egna initiativ. Denna inställning gör att dagens människa har större förutsättningar än gårdagens att tillsammans med varandra hantera komplexa kontexter.

Den som är välinformerad följer gärna bestämmelser som uppfattas som trovärdiga. Dagens medborgare vill emellertid i högre grad än gårdagens självständigt styra och planera sina liv. Att acceptera paternalism och oreflekterat och blint lyda order är inte ett alternativ.

Ovanstående förhållanden skapar en ökad komplexitet i samverkansmönstret som inte fanns i tidigare samhällen och arbetsorganisationer. I dessa kunde medarbetare anpassa sig till redan från början etablerade regelsystem och policies. I det moderna arbetslivet måste istället arbetssätt och organisation underlätta att man kan förlita sig på medarbetarnas egen förmåga att samordna sig med alla andra.

De svårigheter som aktörerna i dagens mikrosystem numera måste bidra till att lösa kan vara av olika slag. David Snowden har karaktäriserat dem i Cynefin. Cynefin består av fyra fält som beskriver olika kontexter. Dessa olikheter kan klassificeras som enkla, komplicerade, komplexa och kaotiska.

Man kan som aktör medverka i ett skeende där bidraget begränsas till att man kan följa en given regel eller instruktion. De flesta industriarbeten under nästan hela 1900-talet var av denna karaktär. Vad som då krävs är ett visst praktiskt handlag, muskelkraft eller uthållighet. Det arbete som skall utföras upprepas på liknande sätt från gång till gång. Arbetet kan planeras i förväg och respektive roller kan definieras en gång för alla.

Detta kallar Snowden för en enkel kontext. Ett exempel på en sådan kontext är det löpande bandet.

Toyota lyckades vid slutet av 1960-talet dramatiskt höja kapaciteten och den kollektiva intelligensen genom att använda samma produktionslina för att samtidigt tillverka helt olika modeller. Varje modell representerade ett typfall som aktörerna kunde lära sig att hantera och som linan strukturerades för att åstadkomma. Man utnyttjade då den flexibilitet och variabilitet som kunde skapas i (genom ??) samarbetet.

Det krävdes emellertid en avsevärd produktionsteknisk kompetens för att räkna fram typfallen. Det krävdes också med tiden en allt större skicklighet och mental kapacitet hos aktörerna när det gällde att gripa in på rätt sätt vid rätt tillfälle. Det visade sig snabbt att denna kompetens bara kunde vinnas genom att aktörerna aktivt medverkade i utvecklingsarbete, problemlösning, uppföljning och analyser. Genom sin medverkan kunde de övas in i typfallen.

Så länge typfall kan identifieras och beskrivas kan i princip alla tänkbara typfall förplaneras. Resultatet kan systematiskt följas upp och analyseras. Förutsättningen för ett bra resultat är emellertid att aktörerna är väl införstådda med den samverkan som krävs och vilka olika moment som behöver utföras av vem i de olika fallen.

Snowden kallar denna kontext för komplicerad. Problemet är att antalet typfall i praktiken snabbt kan bli så många och så unika att de inte längre kan identifieras, analyseras och läras in. En annan komplikation är att aktörer i dagens arbetliv samtidigt verkar i många olika mikrosystem och tvingas prioritera mellan dem. De kan inte alltid välja att agera optimalt. Då skapas en komplexitet.

Till skillnad från förr är det således i dagens arbetsliv inte särskilt ofta som aktörerna kan luta sig tillbaka på redan fastställda rutiner. Även om situationerna inte alltid varierar dramatiskt måste en aktör ständigt anpassa sig till nya förhållanden och analysera skeendet medan det pågår. Samspelet kan därför inte förplaneras, regelstyras och följas upp som tidigare. Snowden kallar denna kontext för komplex. Hanterandet av komplexa situationer kräver kollektiv intelligens. Resultatet av samspelet blir då beroende av hur väl aktörerna kan bedöma de samlade konsekvenserna av vad de gör i stunden.

I en kaotisk kontext saknar aktörerna möjligheter och förmåga att förstå och påverka det som händer. Den fria energi som finns i systemen kan inte tyglas. Samspelet får ett oberäkneligt och totalt oförutsägbart förlopp. Aktörerna blir offer för omständigheterna. Den kollektiva intelligensen är utraderad. Vi kan identifiera många sådana tillfällen i mänsklig samverkan allt från lokala konflikter till fullskaliga krig.

 


Mikrosystemen växer fram

En reform-strategi förutsätter att en verksamhet kan analyseras enligt ett tekniskt eller naturvetenskapligt paradigm. Den situation i vilken samverkan skall åstadkommas måste då återkomma. Först om så är fallet kan agerandet genomföras enligt standardiserade regler eller modeller.[1] Detta förutsätter i sin tur att de individer som agerar i verksamheterna låter sig styras av principer, regler, rutiner och föreskrifter oberoende av de förhållanden – den sociala kontext – som de möter och hur de var för sig och enskilt tolkar denna. De måste då agera likt robotar eller animerade datamaskiner.

Den tyske sociologen Hartmut Rosa har i sin bok ”Acceleration, Modernitet och identitet – tre essäer” observerat att den utveckling som i dag sker på alla områden skapar en ständig, och accelererande förändring i människans sociala kontext.[2] För att kunna hantera sitt liv måste varje enskild individ därför löpande omdefiniera den sociala miljö hon befinner sig i, allt eftersom denna förändras. Kraven på en sådan löpande anpassning varierar naturligtvis beroende på verksamhetens art och positionen i samhället – men ingen individ undkommer den.

Kravet har funnits under mänsklighetens hela historia. Individer växer upp och förändras med sin omvärld. Det som skiljer nu, från då, är förändringens hastighet. Den har tidigare varit relativt långsam, och kunnat hanteras genom generationsskiften. Denna ständigt pågående sociala acceleration förstärks av dagens ökade kommunikativa möjligheter. [3] Förändringen medför att den sociala kontext som människan måste hantera blivit komplex.

[1] Begreppet modell är mångtydigt. Det finns naturligtvis generella principer som man kan lära sig att tillämpa, men de måste alltid anpassas till den givna situationen och kontexten.

[2] Rosa H (2012): Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer. Göteborg: Daidalos.

[3] Harari Y N (2015): Homo Deus – A Brief History of Tomorrow. London: Penguin

 


Från en reformstrategi till välgrundade interventioner

Det har i vårt projekt bekräftats att dagens arbetsliv, till skillnad mot förr, måste beskrivas som ett nätverk av självständigt handlande subjekt. Dessa formerar ett antal flyktiga mikrosystem med egna mål och värderingar. Man kan inte längre, så som man gjorde för femtio år sedan, beskriva de olika verksamheterna i arbetslivet med hjälp konventionella befattningsbeskrivningar, hierarkier och organisationsplaner. Varje sådant nätverk har en kollektiv intelligens. Enligt Runsten och Werr avgör denna kollektiva intelligens hur väl nätverket kan fungera. [1] 

Funktionen i nätverket påverkas av de interventioner som görs i det. Dessa interventioner kan komma från personer utifrån eller inifrån nätverket eller helt enkelt bestå av förändrade fysiska förutsättningar. En vanlig utgångspunkt enligt det gamla sättet att resonera har varit att systemets funktion skulle kunna förändras genom införandet av standardiserade modeller och organisationsstrukturer. Ett annat alternativ har varit att man vertikalt av en överhet introducerar koncepts eller föreskrivna ideologier av olika slag. Därvid är utbildning en viktig åtgärd.

För enkelhetens skull kallar vi denna strategi för en reform-strategi. [2] I samtal och debatter om samhället är det denna tankefigur som dominerar även om de som samtalar inte är kopplade till någon som kan genomföra sådana reformer. De kan till och med befinna sig längst ner på den vertikala skalan och ändå samtala som om de satt i en ledning och hade makten att göra det. Sådana diskussioner blir abstrakta och principiella. De tar inte hänsyn till den faktiska komplexitet som kännetecknar människors samspel. En reform-strategi kan därför aldrig inkludera den samlade kunskap som finns om det moderna arbetslivets villkor. Därför riskerar denna typ av strategi att misslyckas. Samtalen om organisatoriska och samhällsfrågor blir meningslösa. För att komma ur den onda cirkel som bygger på en reform-strategi bör man istället tala om interventioner.

[1] Runsten P, Werr A (2016): Kunskapsintegration – Om kollektiv intelligens i organisationer. Lund: Studentlitteratur AB.

[2] Det i Sverige bästa exemplet på reform-strategier finner vi i makarna Myrdals arbeten. Dessa låg till grund för framväxten av det svenska folkhemmet.


En kunskapsintegration

Vårt arbete syftar till att genom utforskande samtal skapa en kunskapsintegration. Men det är inte en integration som skall ge en samstämmig bild. Detta vore en orimlig ambition eftersom alla människor och grupper har olika kunskaper och erfarenheter. Kunskapsintegrationen skall istället skapa en förenlig bild av kunskapsläget för en viss bestämd fråga – i detta fall vilka interventioner som kan vara lämpliga för att underlätta integreringen i arbetslivet av de som står långt från det. Kunskapsläget kan då beskrivas med ett möjlighetsfält som klargör vilka interventioner som inte är förenliga med vad berörda aktörer utifrån sina olika utgångspunkter tycker att man vet och måste beakta. Därmed underlättas kreativa försök och ansatser.

Det är därför för oss otroligt värdefullt med reflektioner och kommentarer till innehållet i denna webbsida så att möjlighetsfältet blir allt mer precist beskrivet. Varmt välkommen med Dina erfarenheter, kommentarer, synpunkter och tankar. Du kan använda kommentarsfälten eller vårt kontaktformulär.  Du kan också maila direkt till monica.hane@samarbetsdynamik.se


Föreningen Apertum

Projektet genomfördes i samarbete med Föreningen Apertum.

Föreningen Apertum är en ideell förening med syftet att stödja och genomföra undersökande samtal om arbetsliv och samhälle. Föreningen är politiskt, religiöst och ideologiskt obunden men vilar på idén att fria individer i samverkan är grundläggande för framgångsrika verksamheter och organisationer. Mötet mellan olika synsätt i öppna (apertum) och reflekterande samtal är den form föreningen använder för att få en fördjupad förståelse för de nya och tidigare obeaktade fenomen vi möter på våra arbetsplatser och andra arenor. Mötet ska också ge oss den tid vi behöver för att stanna upp och fundera över de ibland mycket snabba förändringar som sker i arbetsliv och samhälle. Föreningens medlemmar representerar en bred professionell kunskap och arbetserfarenhet och är en betydelsefull andel av det nätverk som bidragit till rapportens innehåll. I föreningen samtalas nu om den offentliga sektorns styrning och organisering.

Vill du veta mer kontakta föreningens ordförande Per Tengblad per.tengblad.pt@gmail.com.