När bruksvärden blir bytesvärden

“För den som fått en hammare bli hamrandet en passion och allt han möter ser ut som spikar” – var ett ordspråk som dök upp i mitt huvud när jag läste Dennis Töllborgs kommentar om korruptionen i Göteborg 13 februari 2012.

Det är märkligt att våra framstående ekonomiprofessorer, politiker och andra menar att den logik som säkert är alldeles utmärkt för en marknad för varor också gäller för service och tjänster (för att inte tala om handeln med värdepapper). Skillnaden mellan en vara och en tjänst är bland annat att tjänsten måste produceras när den konsumeras. Den kan inte lagras på annat sätt än att den, när den gjorts, erbjuder ett “bruksvärde” – exempelvis en bostad – för konsumenten. Det skapar förvirring och missförstånd om man på kommunal service använder den logik som handlar om bytesvärden på en marknad, och som gäller för varor.

Kommunal service – och i denna ingår även energiförsörjning – skall ha ett bruksvärde för de medborgare som betalat skatt för att få denna service. Att resonera om denna service som om den ingick i en “marknad” av “säljande och köpande” där vinsten är riktmärket blir förvirrande och perverst.

Vinsten säger inget om hur bruksvärdet egentligen ser ut. Vinsten talar bara om bytesvärdet. Det paradoxala med marknadslogiken är att vinsten ofta blir högre om man försummar bruksvärdet – jfr diskussionen om äldrevården. Töllborg konstaterar med anledning av detta att det är förskjutningen mot en marknadslogik, när det gäller kommunal service, som gjort att vi fått korruption i Göteborg. Genom tillämpningen av en marknadslogik kan de berörda aktörerna frånsäga sitt ansvar inför dem man egentligen arbetar för – det vill säga Göteborgs innevånare.

Så här skriver Töllborg (Jag formulerar om början av citatet för att knyta det till ovanstående text.)

Alltså: genom att göra om bruksvärden till bytesvärden så handlade allt plötsligt .

… om fria val på en fri marknad. I denna miljö stängdes insynen, hänvisandes till affärssekretess, och plötsligt stod vi där med en offentlig verksamhet ledd av människor som befordrats genom nätverk (ofta politiska) och som stod utan varje form av personligt ansvar.

GENOM SEKRETESSEN STÄLLDE DE SIG utanför granskning och genom att de stod utanför verklig konkurrensutsättning saknades också ekonomiskt, åtminstone personligt, risktagande. Det är inte märkligt att det bland dessa människor snabbt spred sig en självbild där integritet, lojalitet mot skattebetalarna och klassisk ämbetsmannahederlighet sågs som verksamhetsfrämmande, och de som försökte stå kvar i detta betraktades som framstegsfientliga, besvärliga människor som inte förstod att världen ändrats.

Redan Aristoteles uppmärksammade skillnaden mellan “oikos nomos” (ekonomi), som betyder hushållning, och som handlar om själva brukandet av resurser, och “krematistik” som han såg som hanterandet av bytesmedel – det vill säga pengar. Vad Töllborg påpekar är således att när ekonomin omvandlas till krematistik så perverteras samhället.

Denna text kan laddas ner som pdf här:

https://menvart.se/Filerpdf/2012-bloggar/Blogg1012311.pdf

Originalfil