I början av 2000 fick vi uppdraget att utreda varför arbetsterapeuter drabbades av så allvarliga psykosociala påfrestningar att de sade upp sig, blev sjuka eller utbrända trots att de enligt dåvarande standards hade arbetsförhållanden som borde vara de bästa tänkbara, och i varje fall inte leda till psykosocial ohälsa. Vår undersökning gav ett oväntat resultat. De psykosociala belastningarna visade sig bero på frustration.
Sjukvården är auktoritärt organiserad. Den styrs från toppen. Den är också specialiserad i stuprör efter organ och behandlingar. Patienten förväntas därför underordna sig de beslut och de åtgärder som vidtas på och mot honom eller henne av respektive behandlare. Kontakterna över stuprören är begränsade och begränsande.
Det finns emellertid i dag allt fler fall då en uppdelning på specialiteter, och därtill hörande administrativa rutiner och åtgärder, av rent behandlingstekniska skäl blir kontraproduktiva. Ett sådant tillfälle är då patienten skall rehabiliteras efter en skada eller ett ingrepp som påverkat dennes funktionsförmåga eller då patienten skall habiliteras som en följd av en medfödd funktionsnedsättning.
Den arbetsterapeutiska erfarenheten är att patienten i dessa fall måste erbjudas en möjlighet att ta sig en plats i det sociala sammanhanget. Betydelsen av att ha en funktionsnedsättning kan därmed minskas. Patienten måste således ges tillfälle att uppleva möjligheterna till en ny gemenskap och öva sin förmåga att skapa denna.
Behandlingen som arbetsterapeuten ansvarar för skall således inte bara påverka patientens fysiska funktion utan samtidigt också erbjuda denne en möjlighet att utveckla sitt sociala samspel med omvärlden. Först om patienten lyckats förvärva denna förmåga kommer funktionsnedsättningen att tappa sin laddning. Först då kan patientens övriga förmågor och förutsättningar fullt ut komma till sin rätt.
Arbetsterapeutiska interventioner passar i detta avseende dåligt in i den konventionella sjukvården. Enligt vårdens grundstruktur förutsätts att arbetsterapeuten som specialist, och i sin kontakt med patienten, skall kunna rehabilitera denne med hjälp av olika åtgärder och hjälpmedel som arbetsterapeuten själv förfogar över och kan erbjuda patienten. Detta är också så som forskning på området bedrivs och så som målet för kunskapsproduktionen formuleras. Detta blir en allvarlig begränsning.
Då emellertid samspelet, och därmed rehabiliteringen, också bestäms av omvärldens agerande kan arbetsterapeuten inte på egen hand erbjuda patienten hela den tjänst som patienten kan använda för att skapa sig en livskvalitet och fullfölja sin rehabiliteringsprocess. Arbetsterapeuten måste därför inkludera, inte bara patienten, utan också dennes omgivning, i första hand vårdsituationen och anhöriga, i rehabiliteringsprocessen.
En genomgående erfarenhet hos de arbetsterapeuter vi mötte under våra uppdrag för Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter (FSA) var svårigheten att ”komma till tals” med andra aktörer om just detta. Vården var helt enkelt genom sin organisering i stuprör inte ett lämpligt tjänsteleveranssystem för denna typ av behandlingar.
Denna brist skapade stor frustration hos arbetsterapeuterna. För dem blev det inte bara ett personligt yrkesproblem utan också ett vårdproblem, ett arbetsmiljöproblem och ett samhällsproblem. Arbetsterapeuterna hade en kunnighet som var osynlig i meningen att den inte kunde klargöras och anammas av övriga aktörer i det tjänsteleveranssystem som skulle hjälpa patienten.
Det startades därför ett projekt för att upptäcka och beskriva källan till arbetsterapeuternas frustration och ge dem själva, och deras fackförbund, en kunskapsplattform som skulle kunna göra det möjligt för dem att komma till tals med politiker, administration, anhöriga, läkare och övrig vårdpersonal om hur alla dessa kategorier var för sig kunde medverka i rehabiliteringsprocessen.
Vårt svar efter att ha utfört uppdraget var att peka på förekomsten av en individuationsprocess, det vill säga den process med vilken en människa bildar sig en identitet i samspelet med andra människor. Arbetsterapeuterna var genom sin utbildning praktiskt väl förtrogna med denna process. Det var emellertid en implicit kunskap som inte hade verbaliserats.
Frustrationen uppstod som en följd av att arbetsterapeuterna inte för andra yrkesgrupper i vården enkelt kunde förklara hur de såg på de grundläggande dimensionerna i rehabiliteringsprocessen och därmed göra individuationsprocessen till en gemensam angelägenhet. Kommunikationen mellan dem och övrig vårdpersonal om vad man gemensamt behövde göra fungerade helt enkelt inte.
Den engelska artikel i vilken vi redovisade våra studier, och där vi också redogjorde för den något annorlunda vetenskapliga metod vi använde för att finna den pusselbit som kunde åstadkomma en konstruktiv kommunikation, refuserades emellertid. Vi anser att detta beror på att man inom den konventionella forskningen varken förstod det praktiska problemets art eller behovet av nya metoder för att skapa den kunskap som skulle kunna lösa det.
Denna text och artikeln i sin helhet kan laddas ner som pdf här:
https://menvart.se/Filerpdf/Inkongruens/En_osynlig_dimension2.pdf