Wikipedia beskriver abduktion på följande sätt:
Abduktion är en filosofisk term besläktad med både induktion och deduktion, där utforskaren av ett fenomen rör sig mellan teori och empiri och låter förståelsen successivt växa fram.
Charles Sanders Peirce definierar den abduktiva slutledningsformen enligt följande: Ett överraskande faktum, C, observeras; men om A vore sant, så skulle C vara en självklarhet; följaktligen finns det skäl att anta att A är sant.
För att förstå djupet i ovanstående definition krävs ett exempel. Det exempel jag här kommer att ge är emellertid bara en enda variant av alla de många arbetsformer/metoder på vilka begreppet abduktion kan användas.
Vi kan betrakta en varm eller kall konflikt som en kamp mellan diskurser där ingen känd diskurs gör det möjligt för alla parter att samtidigt upprätthålla sin heder. De kan inte inom ramen för någon känd diskurs få den sociala karaktär som de eftersträvar och ser som rimlig. De bekämpar då respektive diskurs genom att bekämpa varandra. Därmed är man inne i Glasls konflikttrappa.
Vad vi söker är C, det vill säga den diskurs i vilken alla berörda kan upprätthålla sin heder och genom vilken ett samarbete kan uppstå. När C visar sig genom vår intervention är det ”överraskande”. Ingen visste att detta var möjligt. Vi kan då föra in C i samtalet lokalt men detta skulle inte hjälpa i längden då det bara skulle uppfattas som en tillfällighet. För att C skall få kraft måste den stödjas av A. Poängen är att om A, som är det vi egentligen borde föra fram, är sant, så blir C en självklarhet.
I bifogade praktikfall så för vi fram möjligheten av förekomsten av en indviduationsprocess. Det vill säga en diskursiv process genom vilken patienten får en för sig själv godtagbar social karaktär efter att man drabbats av en funktionsbegränsning. Vi hävdar att arbetsterapeuter är bra på att stödja en sådan process, men att detta stöd blir alltför lokalt och begränsat om det bara förekommer när patienten träffar arbetsterapeuten. Därför vore det önskvärt om fler samtidigt deltog i att stödja denna diskursiva process. För att kunna göra det måste de urskilja vad det är för process A som man talar om. När man väl gör det så blir de diskurser C, som då måste genomföras, en självklarhet.
Hade vi redan från början kunnat beskriva och urskilja A så hade problemet inte funnits. Nu kunde ingen göra detta. Vi var därför tvungna att samtala med och intervjua berörda arbetsterapeuter och andra inblandade samtidigt som vi var tvungna att gå igenom litteraturen. Vi pendlar mellan teori och praktik. Genom detta kan vår förståelse av skeendet växa fram. Man kan sedan pröva resonemangen på utvalda ”experter” med både praktisk och teoretisk erfarenhet av problemställningen
Resultatet blir emellertid användbart först när berörda personer förstår och kan integrera A i sin handlingsvärld. Skapas en allmän förståelse för A blir C –åtgärderna – i varje enskilt fall en självklarhet.
Denna text kan laddas ner som pdf här
https://menvart.se/Filerpdf/Arbetsmiljo/Abduktion_ett_satt_att-analysera_samspel.pdf