De förändringar vi här har beskrivit, och inte minst insikten om den sociala förmågans betydelse, får dramatiska följder för vår gemensamma syn på kompetens och kompetensutveckling – det vill säga hur vi som individer skall förbereda oss för de olika uppgifter vi måste vara med att lösa i det nya samhälle som nu växer fram.
Under en lång period i slutet på 1900-talet arbetade man i Försvarsmakten med att sätta så kallade duglighetsmål. Målen graderades och definierades i ”färdigheter” och ”kunskaper”. Denna modell passade bra i den tidens invasionsförsvar och den organisationsmodell som man då arbetade efter. De duglighetsmål man på denna tid arbetade med är helt i överensstämmelse med den typ av ”målbilder” som numera utvecklats i det civila utbildningssystemet.
Dessa målbilder var bra då men de är missriktade nu. Det visade sig, vid Försvarsmaktens praktiska bruk av modellen, att uppgifterna i det framtida försvaret – på samma sätt som sannolikt är fallet i dagens arbetsliv – inte kunde avgränsas så precist att denna typ av målbilder blev meningsfulla för eleven i praktiken. Det organisatoriska landskap – massproduktionsmodellen – som modellen tidigare passade för hade radikalt förändrats.
Det som i modellen kallades ”utvecklade egenskaper” – nämligen förståelse, anpassning, kreativitet och självständighet visade sig ha dramatiskt mycket större betydelse i dagens verksamhet än man tidigare hade trott. Jörgen Sandbergs avhandling ”Competence at work” medförde ett genombrott i förståelsen av just denna kompetensproblematik.
Sandberg kunde visa att kompetenskraven måste kopplas till det han kallade ”förståelsehorisonter”. Det vill säga den kunskapsplattform som verksamheten som sådan krävde. Denna kunnighet förvärvades inte i första hand genom konventionell utbildning utan i och genom arbetet som sådant. I vår rapport 99 ”Omriktning för det professionella samhället” beskrev vi grunddragen i denna förändring.
Ovanstående text kan laddas ner som pdf här