Behöver det framställas nya typer av väsensförklaringar inom vetenskapen?

Problemet med dagens strategi är ”diskursens makt”. Endast det som redan är etablerat kommer att kunna få plats. Nya alternativ och resonemang – som naturligtvis inte från början känns igen i ”mainstream” – har ingen chans. Detta faktiska sociala förhållande när det gäller kunskapsspridning är uppenbarligen känt av alla utom våra svenska makthavare.

Särskilt allvarligt är det då att det i dag förs en diskussion om “den nya kunskapsproduktionen” (Gibbons 1994). Det ifrågasätts om det beprövade vetenskapliga sättet att närma sig vissa frågor är relevant (Ziman 2000). Kritiken mot metodologin gäller både naturvetenskap och samhällsvetenskap (Karlsson 2006). Kritikerna anser att man måste finna ett nytt språk och en ny praxis för att belysa frågor som i dag inte ges tillfredsställande svar. Vetenskap som håller fast vid en föråldrad och olämplig diskurs kommer därför att “tysta” snarare än befria kunskapen. I denna artikel belyses denna problematik.

Texten kan laddas ner som pdf här:

https://menvart.se/Filerpdf/Inkongruens/13_0021.pdf